Som skribent ska man väl sällan eller aldrig erkänna sina kreativa kriser. Men jag har definitivt hamnat i en sådan när det gäller att recensera. Det är krävande på så sätt att man måste förnya sig hela tiden, inte fastna i klyschor och samtidigt vara ärlig och uppriktig. Efter att i princip aldrig skrivit en recension så skrev jag 20-talet recensioner under 2010. Nu tror jag att krampen har släppt. Och som den roots-tomte jag är så passar det bra att krampen släpper just till Stures Dansorkesters andra skiva, Tillvaroturism (2011).

Den här skivan är så färsk att den fortfarande luktar gott. Det känns så härligt att ha ett häfte att bläddra i, texter att läsa och få veta var låtarna är inspelade, vilka musikerna är och annan info. Det är inte särskilt vanligt i dag med utförliga booklets. Snyggt är det lilla häftet också. Man är väl lite 90-talsnostalgiker, inser jag. Nu till musiken.

Det känns bekant men ändå nytt över det som Stures Dansorkester bjuder oss på. Det är en botten gjord av roots reggae, men som garnering och fyllning används afrikanska referenser och annat gott. En del av låtarna har vi kunnat höra förut, som Danshumör. Den finns med på såväl ett av Mr. Gillis mixtape (2007), som i originalversion av Delroy Wilson. Andra bekanta toner är Morsan sa, som bandet spelat live tidigare.

Singelvalet Bryt ihop får mig att känna att det här är musikaliskt länken mellan Peps mest lekfulla perioder med influenser av calypso och afrikanska toner i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Bryt ihop är en fantastiskt smittsam, lekfull låt med djup botten. Det handlar precis om det som skidåkaren Per Elofsson en gång sa att det handlar om att bryta ihop och komma igen, efter att han hade misslyckats i något mästerskap. Bryt ihop är den perfekta mixen av allvar och lekfullhet som får det att spritta i benen.

Annars finns det både ljus och mörker på Stures Dansorkesters Tillvaroturism. Ljuset är oftast melodierna och mörkret är texterna. Reflektionerna i uppgörelsen med dagens livstempo i låten Hur kan det komma sig? berör:

”Hur kan det komma sig att vi missar miraklet, vi lever i skygglappar på, bara jäktar förbi.
Hur kan det komma sig? Detta jäkta och jaga utan att veta vart.
Jag hoppas den dagen ska komma snart då vi slutar tävla och ljuga för oss själv”.

Känslan är att textmässigt har Carl-Martin ”Sture” Vikingsson brottats mycket med sig själv. Det är välskrivet och ärligt, utan att bli navelskådande. Det han har i texterna förlorar han i sången, men det är ju ingen nyhet. Sture är ingen stor sångare, men hans personliga tilltal gör att det är han som ska framföra texterna. Det finns ju andra artister som inte heller är några större sångare men där det skulle kännas konstigt om någon annan framförde låtarna.

Det är lite crème de la crème över valet av musiker på skivan. Det är flera vänner från tiden i Svenska Akademien som medverkar, t ex Kenneth Björklund på trummor och Simon Vikokel på gitarr. Det är Anders ”Kaparen” Kappelin på bas, Klas Järvfors på diverse blåsinstrument och Janne Karlsson från Kalle Baah på gitarr och klaviatur och vid mixerbordet. Icke att förglömma är de härliga körerna på flera låtar.

Har då Stures Dansorkester tagit ett kliv framåt jämfört med Långsamt gift i bestens buk (2006)? Textmässigt skulle jag absolut säga att det går framåt. Musikaliskt är det mer uppblandat med andra influenser än på Långsamt… Det är svårt att se en gammal och vällyssnad skiva i samma ljus som en helt nygjord. Man hittar nyanser vartefter och den typen av jämförelse blir egentligen rättvis först efter ett halvår eller liknande. Min känsla är att Tillvaroturism är ett steg framåt, framför allt i texterna. Det här är en skiva att tycka om vid första lyssningarna men även om ett halvår.

Bästa spår: Bryt ihop, Tillvaroturist och Lösa sig.