Så här dagen efter Stures Dansorkesters spelning på Pustervik i Göteborg finner jag tecken som tyder på en bra spelning. Benen orkar inte ta mig längre än till köket för att hämta te och sen och tillbaka till soffan och om dagen-efter-glädje är en motsats till fylleångest efter en blöt kväll är det den känslan jag bär idag. Sture är en outtömlig källa på energi många gånger och i går var inget undantag. När han tar plats på scen sprider sig hans glädjefrenesi som en löpeld genom publiken och att folket var på danshumör var det inget tvivel om.

Sture och orkestern släppte i dagarna albumet Tillvaroturism (2011) som liksom det första albumet, Långsamt gift i bestens buk (2006), har samma sköna rootsgung men med fler influenser. Jag vet inte om det har med låtarna på det nya släppet att göra men senaste gången jag såg bandet spela i Jönköping 2006 var det inte samma krut i giget som i går kväll.

Det spelades en blandad kompott av låtar från båda skivorna och även låtar som gjorts tillsammans med Svenska Akademien. Mina personliga favoriter var Farbror Blå och Danshumör. Alla låtar framfördes med en ärlighet och kunde få den största livsförnekaren att bygga upp en förtröstan om en bättre morgondag. Hans seriösa texter tillsammans med bandets toner gick från hans hjärta till publikens hjärtan men tog en svängom genom folks ben och kroppar. Hans skånska dialekt, som han själv säger kan verka grötig i låten Främling I Stan, kom fram klart i lokalen som det karibiska havet. Dessutom skulle spelningen ljudmässigt kunna ha varit en playback, vilket jag inte alls misstänkliggör utan istället är imponerad över. Musikerna som backar upp Sture är minst sagt skickliga.

Avslutningsvis vill jag påstå att det är omöjligt att stå still då Stures Dansorkester spelar och om dystra vinterkänslor belastar dina axlar och jul- och nyårsmaten gjort dig något tyngre är en spelning med Sveriges svängigaste dansorkester botemedlet mot dessa bekymmer.

Text: Alexander Hänninen
Foto: Pelle Granström