buy viagra no prescription

uploads/2012/08/IMG_2234-300×225.jpg” alt=”Internal Dread och jag. Foto: Privat.” width=”300″ height=”225″ /> Internal Dread och jag. Foto: Privat.

På förmiddagen nåddes vi av det ofattbara beskedet. Tom ”Internal Dread” Hofwander är död, bara 58 år gammal. Han omkom i en trafikolycka natten till i måndags. Det är så svårt att skriva dessa ord då Tom var en musikalisk förebild för mig, han blev en god kontakt när jag drog igång mitt reggaeskrivande och det utvecklades till en god relation, bättre än jag någonsin kunde tänka mig.

Mina första kontakter med Tom var som era; som lyssnare till hans mixningar live på spelningar. Längst bak stod han och skötte ljudet åt artister som Kultiration, Papa Dee, Liondub, Salem al Fakir och Veronica Maggio. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men det var när han stod på scen som jag först träffade honom. Då var jag en av få som stod i tältet och såg honom spela gitarr och sjunga på Uppsala Reggae Festival 2009. Det var en av de där konserterna som man önskar att fler hade hört, men vi var inte särskilt många vid den lilla scenen. Efteråt vågade jag mig fram och ropade på honom bakom scen. Det märktes att han inte var van vid den typen av kontakt, men jag ville prompt ha en idolbild på mig och Internal Dread, efter att han levererat en ovanligt politisk spelning i det ibland snälla svenska reggaelandskapet.

Några månader efter det första mötet började vi mejlväxla. Då hade jag gått från att vara en vanlig konsertbesökare till att bli någon slags skribent. Han var den första på svenska reggaescenen som blev en god kontakt. Som ansvarig för Rubadub Records hördes vi av regelbundet, ibland flera gånger i månaden, för att kolla hur det gick med hans egna inspelningar som artist, och hur det gick för de andra artisterna i Rubadub-stallet. Förstås sågs vi på spelningar men eftersom vi båda i någon mån jobbade så hann vi aldrig sitta ner och prata.

Nej, den goda relationen etablerade vi istället via mejl. Och hur god relationen blev och vilken fin människa Tom Hofwander var gick det upp för mig först i samband med att jag själv fick en kreativ och personlig kris för ett år sedan. Då erbjöd han sig att vi skulle träffas, ta en fika och prata. Eftersom det fanns andra i min närhet som hjälpte mig, så tackade jag vänligt nej. Men värmen jag kände i hans sätt att ta sig an mig, en vanlig kille som han egentligen inte kände särskilt väl, fick mig att än mer se hans storhet. Den värmen är det jag bär med mig, det minnet kommer jag alltid ha med mig, tillsammans med minnena av mannen längst bak i lokalen med öronen på spets, för att få till det perfekta och egna ljudet. Och så hans egen musik. Det var Tom Hofwander och Internal Dread för mig.

Nu kommer vi aldrig mer höras av, och det gör mig så ont. När vi sågs senast för elva dagar sen på Rebel Music Festival i Enköping hejade vi återigen som hastigast på varandra. Han hann fråga ”hur är det?” men mitt svar hörde han aldrig, och jag hann aldrig fråga hur det var med honom.

Tom ”Internal Dread” Hofwander, mannen som betytt så oerhört mycket för svensk reggae kommer aldrig mer dubba till det. Vila i frid.

Tags: Internal Dread